Hur den färdiga bilden ser ut beror till största delen på fotografen och i mindre grad på vilken kamera han använder sig av. Själv har jag använt ett flertal olika kamerafabrikat och modeller. I efterhand är det nära nog omöjligt att se någon teknisk skillnad när man granskar bilder tagna med samma filmtyp. För svart-vitt har framkallning och kopiering större inverkan och för negativ färg det labb man anlitade. Den nu saligen avsomnade Kodacrome och Agfadiabilder (det som är kvar av dem) kan man lätt känna igen.

Skillnaden mellan olika typer av digitalkameror är på sätt och vis större. Här har sensorn tagit över filmens roll och det viktiga här är sensorns fysiska storleken, inte hur många pixlar man lyckats packa in. Min gamla Canon S30 gav naturligtvis inte den upplösning som man kräver idag med sina 3,2 MP, men det räckte i alla fall till 18-24 format. Den presterade dessutom RAW-filer, en finess som få kompaktkameror har idag.

Jämfört med min systemkamera, Konica-Minolta 7D ger Nikon Coolpix P5100 betydligt större filer, men eftersom sensorn är mindre så blir bildresultatet ändå inte i nivå med den större kameran. Båda besväras av brus vid höga ASA-tal. Nikon-kamerans bildskärpning är alldeles för aggresiv trots att jag justerat ner den maximalt och vid sämre ljus får man färgade konturer i bilden. Det är en bieffekt av för många pixlar på en för liten sensor. Annars är det en behändig kamera som har anti-skak och genomsiktssökare,

I Minoltan går både skärpa och kontrast att påverka genom kamerainställningar och på så sätt kan jag själv bestämma hur även JPEG-filerna ska se ut vid efterförljande bildbehandling. Kameran exponerar med prioritering på högdagrarna vilket är vad en digitalkamera bör göra.